Tjuvläsning av Håkan Eklunds Sjusvansad Katt

(från http://monsterum.blogspot.se)

För att locka och pocka så följer här ett stycke ur min nya bok. Du kastas rakt in bland tankarna hos berättarjaget efter det första samtalet med den mystiska katten. Och om du gillar det du läser så kan du klicka dig HIT och där införskaffa boken där både fortsättningen och det föregående står att läsa.. Alrajt. Tjuvläsningen börjar …nu:

Solnedgång.

Katten gäckade mej under månglans. Jag var så besatt av den till synes fulländade helhet som utgjorde kattens varande men det smakade illa i mej själv. Att inte kunna möta en annan människa, även om det råkar vara en katt, på samma nivå, på samma plats måste ofelbart leda till en sned jämvikt ogynnsam för båda. Hon hade det stora tänkandet och det trolltrummiska manéret. Självklart var jag en blek lärjunge bredvid.

Jag kunde inte somna. Skuggorna levde retande rövare i jordkulan och månens skära hängde som ett hånflin på otillräcklighetens mörka valv.

– En sanning, sa äpplet som var min kudde.

Om jag kunde finna en sanning så skulle jag kunna lägga den vid hennes fötter och själv kliva upp till samma nivå. Ett halmstrå fanns i det hon sagt: Det finns många absoluta sanningar.

Men hur skulle jag kunna hitta en?

Jag ringde filosoferna men det var kalla handen direkt.

”Ska du finna en sanning så ska DU finna en sanning!”

..broderade Kung Fu snabbt på min sovarfilt och la på luren igen.

Tillbaks till den det förlorade hoppets sovkula. Knoppen var full i tankar och det fick mej att tänka på att jag borde göra det motsatta till det som jag gjorde nu. För om nuet är krånglet så borde det motsatta leda till funket. Det var trångt i huvudet och därför började jag fundera bort tänklerierna.

Det blev genast lättare i luften. Jag stampade ner bönbusken i marken. Jag la åt sidan kattens retsamma storhet. Jag slutade känna en smula som skavde mot vaden. Jag lyssnade bort skuggornas fniss. Jag puttade väck en påtaglig frustration. Jag punkterade själva önskan att hitta fram. Det domnade runt omkring. Små irrtankar försökte komma tillbaks in. Men jag morrade iväg dem. Gäspande sömnen vaggade på mej. Jag gav den ingen uppmärksamhet. Obevekligt for jag framåt eller åt det håll jag nu for.

Ett litet grönt moln puffade på mej. Jag la armen som skydd kring min skapta tomhet men den lurade sig in och på tussen fastnade mitt fria fokus. Då förstod jag att detta lilla gröna moln var något annat än ett hjärnspöke. För min tanke kände inte igen föremålet på något vis och hur det rörde sig runt i min sovkula så var det oväntat hur den betedde sig. Ett något inte skapat av mej, aldrig tidigare upplevd av mej.

Molnet pulserade vänligt en bit ovanför och framför mej. Det levde utan tvekan. I närheten såg jag att den bestod av ett ofantligt antal små runda kulor som i stim höll sig intill varandra. Helheten växte och krympte fram och tillbaks i storlek och efter ett tag vaknade jag i nästa dag.

DIGITALT_OMSLAG_Sjusvansad_Katt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s